Oengagerande kärlekshistoria av Schulman

regn

Det är en desillusionerad Alex Schulman vi möter i bokens början. Han har brutit upp från ett långt förhållande och betraktar nu olyckligt sitt liv. Han dricker för mycket. Han festar på Stureplan för att slippa gå hem till den tomma lägenheten. Han valsar runt i reklam-tv:s kändisprogram. Han känner sig ständigt obekväm i möten med andra människor. Tills han möter Amanda. Hon är kvinnan alla män åtrår, strålande vacker och intelligent. Och hon vill ha Alex.

Recension: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, Alex Schulman (Piratförlaget 2011)

Debuten Skynda att älska (Forum, 2009), berättelsen om Alex Schulmans förhållande till fadern, förvandlade den rikselake bloggaren till ansedd kulturpersonlighet. Bok nummer två, Att vara med henne, fortsätter i samma självbiografiska spår. Den här gången är det kärleken till hustrun som Schulman fokuserar på.

Språkligt skiljer sig inte berättelsen så mycket från en dagbok eller Schulmans egen blogg, varje inlägg är också försedda med datum. Vi följer hans upplevelse av det första året med Amanda, som slutar med deras dotters födelse.

Att denna bok är en kärleksförklaring står klart redan i den poetiska titeln. En titel som för övrigt är lånad från en Tomas Tranströmer-dikt, vilket väcker vissa anspråk på att en fantastisk kärlekshistoria ska berättas.

En kärlekshistoria kan vara många saker; vacker, olycklig, gripande. Det den inte får lov att vara är oengagerande. Det blir den tyvärr med Schulmans lakoniska, rapporterande röst.

Jag kommer att tänka på Johan Klings avskalade tonläge i Människor helt utan betydelse (Norstedts, 2009), där huvudpersonen också rör sig i en liknande stockholmsk, kändis- och mediecentrerad innerstadsmiljö.

Men där Kling stannar upp och fångar den cyniska samtiden, hastar Schulman förbi sina scener. När han under det fåniga kändisprogrammet känner sig som ”handelsresande i förnedring” förblir iakttagelsen en redogörelse. Likaså när han och Amanda för första gången förklarar sin kärlek för varandra vågar inte Schulman stanna upp i stunden. Det är synd. Schulman äger ett gott öga för detaljer i vardagen och nyanser hos andra människor. Att han lämnar dem outforskade borgar dock för en tråkig läsning.

Den bok Schulman tycks ha velat skriva, om rädslan att bli lämnad, kändisskapets isolering och kärlekens förlösande kraft, kunde möjligen ha framträtt tydligare under en hårdare förlagsredaktörs hand. Istället förefaller man nu förlita sig på att fascinationen för mediepersonen Schulman är god nog för att vi ska vilja lyssna.

© Lisa Gahnertz
Publicerad i Kristianstadsbladet Kultur 2011-01-26

Du kan inte längre kommentera.