Steriliserade mot sin vilja

SONY DSC

Bröderna Knut och Axel tvångssteriliserades på 30-talet. Systern Irma skrek så högt under sin operation att den fick avbrytas. Det är startpunkten i Andja Arnebäcks dokumentär Walborgs ungar. Utan Irmas motstånd hade det aldrig blivit någon film – hon var Andja Arnebäcks egen mormor.

”Jävla folkhemsfascister!” Axel står och skriker vid grinden till mormors kolonistuga som ligger ett stenkast från Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Det är sjuttiotal och Andja Arnebäck är barn. Hon undrar varför mormors bror alltid är så arg. Arg på Sverige och misstrogen mot myndigheter. Varför han inte vill umgås med släkten.

Scenen är från filmen Walborgs ungar, som Andja kommer att samtala kring under ett seminarium på Bokmässan. Filmen skildrar en mörk tid i Sverigers förflutna: tvångssteriliseringarna som drabbade Andjas egen släkt och tiotusentals andra.

Det var när Andja blev gravid som insikten verkligen drabbade henne. Mormor Irmas motvärn i Sahlgrenskas operationssal var en förutsättning för att Andja blivit till. Att hon nu själv skulle få barn.

– Jag har inte tänkt så mycket på barn och så tidigare, att bilda familj har inte stått högst upp på min lista. Så det var först då jag insåg vad man inte får ta del av som tvångssteriliserad. Det var mer ett ord innan, jag förstod att det var ett övergrepp och jag förstod att det var något man helst inte talade om, men jag hade inte förstått vidden av det, säger Andja.

Denna insikt fick henne att vilja ta reda på vad som egentligen hände släktingarna – något det aldrig talats högt om i familjen.

– Det har funnit en slags självgodhet och uppblåsthet i Sverige. Vi är så goda, demokratiska och föredömliga i världen gentemot andra nationer, samtidigt som en sådan sak har försiggått. Och det är ju verkligen grova övergrepp. I den mån det har tagits upp har det tystats ner i stor utsträckning. Det kan ju bero på att man inte förstått det, att man varit naiv, men det har funnits en ovilja att ta itu med det, säger Andja.

På den lilla människans sida

Det är vardag på produktionsbolaget Mekanix kontor. Andja har spenderat förmiddagen med att tvätta. Hon har varit uppslukad av ett filmprojekt där hon jobbar som fotograf, nu har äntligen ett andrum uppstått.

– Just nu befinner jag mig i det sköna läget innan man blir helt besatt av något, för då rullar det bara på och tar upp hela ens tid, säger Andja och ler.

Hon är påläst och vältalig, men har trots sitt allvar alltid nära till skratt. Ifrågasätter ofta påståenden hon kommer med, som vore det viktigt för henne att aldrig se saker som varken svarta eller vita. Och hon är uppenbart engagerad mot orättvisor. I flera korta dokumentärer och en fiktiv novellfilm har ett mönster utkristalliserat sig i vad hon brinner för att skildra: Den lilla människan som har svårt att göra sin röst hörd. Utsatta ungdomar. Samhällsproblem.

Kanske är det därför inte så konstigt att hon nu valt att tackla tvångssteriliseringarna som skedde i Sverige under mitten av förra århundradet.

Månader av rotande i Göteborgs stadsarkiv efter dokument om släktingarna blev till Walborgs ungar. De anställda som hjälpte henne att hitta i arkiven chockades av de gamla journalerna. Ville ofta förvarna henne med ett ”ja, det var ju andra tider”. Andja var många gånger skakig när hon satt med de olästa akterna i handen.

– Jag var nervös eftersom jag trodde att jag skulle få reda på en massa saker om Axel och Knut som jag inte ville få reda på. Därför blev jag så förvånad, för det fanns inget skumt.

Luddiga gränser för sterilisering

Walborgs ungar följer barnen till fabriksarbeterskan Walborg från Göteborg. Familjen hade ont om pengar och därför placerade Barnavårdsnämnden barnen hos fosterfamiljer eller på anstalter. Främst skildras bröderna Knut och Axels liv. De hamnade på Stretered strax utanför staden. Ett hem för sjuka och föräldralösa barn, eller som i brödernas fall; fattiga. Knut var 10 år när han togs in och 19 när han lämnade. Axel stannade hela femton år, mellan 7 och 22 års ålder. På Stretered ombesörjdes deras utbildning och fostran.

Samtidigt hade rashygienens idéer fått fäste i Sverige under 1930-talet. Vetenskapen drömde om en bättre människa som var frisk och intelligent. En av följderna blev att sterilisering sågs som en utväg för att individer, som på något sätt inte passade in i samhällets önskemall, skulle hindras att föra sina oönskade arvsanlag vidare.

En lag reglerade alla steriliseringar. Skulle någon steriliseras ”utan samtycke” var det för att den personen ”saknade förmåga att förstå vad ingreppet rörde sig om”, till exempel förståndshandikappade. I praktiken var gränserna luddiga för vilka som tvångssteriliserades. Främst var det intagna på olika anstalter, mentalsjuka, brottslingar eller mindre bemedlade som drabbades.

”Först konfirmation – sedan blindtarmen”

Steriliseringen sågs som en del av folkhälsoprojektet. Det tärande och osunda skulle utrotas, vilket skulle gynna samhället både socialt och ekonomiskt. Innan ungdomarna släpptes från Stretered steriliserades de för att inte ligga samhället till last med fler munnar att mätta. ”Först blir man konfirmerad, sedan tar de blindtarmen”, hette det på hemmet. De flesta förstod nog inte innebörden av ingreppet. Inte förrän senare.

– Jag tycker att det är fult det de råkade ut för. Framför allt att de aldrig fick en upprättelse i sitt vuxna liv, att de fick leva med en känsla av att det var dem det var fel på, säger Andja om mormoderns bröder.

Filmen är för henne ett slags gottgörelse för det som drabbade Knut och Axel. Men också ett sätt att minnas dem.

– Det hade känts alltför sorgligt om de hade gått bort utan att lämna något efter sig.

Att ha syskon som steriliserats gjorde att myndigheterna även utförde ingreppet på Knut och Axels bror Oskar så sent som 1954. Andjas mormor Irma var dock lite äldre när myndigheterna skickade efter henne och vågade protestera. Högljutt. Hon hade vuxit upp i fosterhem och därför modet att bita ifrån.

Tidigt engagemang i förorten

Andjas egen uppväxt i en förort till Göteborg präglades av en känsla av rotlöshet. Pappan var arbetskraftsinvandrare från Bosnien och därför träffade hon sällan hans familj. Mammans släkt var liten och splittrad – ”av naturliga skäl”, skrattar Andja torrt. Inspirerad av förortens invandrade chilenska politiska aktivister, väcktes ett tidigt engagemang mot missförhållanden i samhället hos Andja. Det kom att bli hennes väg in i kulturvärlden.

Efter gymnasiet började hon praktisera hos en fri teatergrupp. Vid samma tid bröt Balkankriget ut och Andjas kroatiska pappa och hans bästa vänner, en muslim och en serb, blev mycket känslomässigt påverkade.

– Jag såg plötsligt nyheterna på ett annat sätt och tyckte de var fruktansvärt obehagliga. Man pratade om dem som ett slags barbarer som alltid hade hatat varandra och det stämde inte med min bild. Min pappa och hans kompisar var ju vänner även under och efter kriget.

En pjäs utifrån dokumentärt material från intervjuer på flyktingförläggningar föddes, utifrån viljan att skildra det som hände bakom medias rapportering. Detta har varit hennes fortsatta drivkraft att skapa.  En utbildning i dokumentärfilm på Dramatiska institutet gjorde att det kom att bli film, inte den första kärleken teatern, hon främst kommit att ägna sig åt.

Samhällets tystnad upprör

Andja tycker att det största misstaget det svenska samhället gjort är att tiga om tvångssteriliseringarna.

– Träffar man en journalist från Stockholm som läser DN varje dag så säger de att det där har ju diskuterats jättemycket. Samtidigt så träffar jag människor varje dag som inte har någon aning. Man känner sig som ett ufo – ”jo, min mormors bröder blev tvångssteriliserade när de var 16 år”. Visst, det har debatterats på DN:s sidor i slutet av 90-talet, men det finns ingen allmän kunskap om det.

Mest upprör det henne att man missat att dra lärdom av viktiga erfarenheter. Hon drar paralleller till dagens fosterdiagnostik, som gör det möjligt att urskilja Downs syndrom.

– Vissa tycker ju att det är en slags förlängning av rashygienen, alltså att man vill få bort det som anses vara svagt eller sjukt. Det handlar också om synen på människor, vad vi ska ha för slags samhälle. Ska det vara okej att ha en sjukdom och inte vara supersmart? Bara om tre till fem år kommer de här testen vara ännu mer utvecklade. Då hade det varit bra att ha med sig historien, säger Andja.

Att göra filmen har ändå fört något gott med sig, för Andjas egen del. Hon känner sig inte så rotlös längre. Allt grävande i släktens historia har gett henne en identitet. Rötter.

– Jag hade en sån känsla när jag var på Stretered, att jag fick fast mark under fötterna. Jag har hittat en tillhörighet, något att utgå från.

Fakta om tvångssterilisering

  • Steriliseringslagen var verksam mellan 1935-1975. Under den perioden steriliserades 63000 personer, varar drygt hälften tros ha tvångssteriliserats, men mörkertalet är stort. De flesta tvångssteriliseringarna skedde 1935-1955. Medan lagen var verksam utgjorde kvinnor 93 procent av de steriliserade;.
  • Begreppet tvångssterilisering syftar idag inte på fysiskt våld, utan på den utsatta personens maktlöshet inför läkare och myndigheter. Operationen var ofta ett villkor för att få ekonomiskt bidrag, lämna en anstalt eller göra abort.
  • Kungliga medicinalstyrelsen reglerade beslut rörande steriliseringarna.
    (Källa: Från politik till praktik, Mattias Tydén)

© Lisa Gahnertz
Publicerad i Impuls, Studieförbundet Vuxenskolans tidning, september 2009


Du kan inte längre kommentera.