Skogen läker Yusras sår

DSCF3572

Naturen är Yusra Moshtats arbetsplats. Där verkar hon för att vi ska mötas över nationsgränserna. Men det är också en plats där hon kan läka sina egna sår. Och känna samhörighet med det land och det barn hon en gång förlorat.

När Yusra Moshtat vistas i naturen känner hon en förbindelse med det förflutna. Den väldiga Nordsjön blir till floden Tigris vid hennes älskade Bagdad. En björk förvandlas till en vajande palm. Skogens tystnad för med sig glada minnen av Mimo, den son hon kom att förlora.

Under de första trettio åren av Yusras liv var det inte självklart för henne att naturen var en plats man kunde vistas i. Utanför den irakiska sexmiljonersstaden Bagdad ligger den heta, ogästvänliga öknen. Men omständigheterna har gjort att den svenska naturen idag är den plats där hon läker och hämtar kraft. Det har också kommit att bli den plats där flera av de projekt förlagts som hon driver inom sitt arbete.

Yusra Moshtat anlände till Sverige år 1993. I Bagdad hade hon haft allt. Välbärgade familjeförhållanden. Ett bra jobb som civilekonom. Vänner. Ett vackert hus där hon betraktade stjärnorna från taket om natten. Nu var hon en flykting, som flytt iklädd sin mammas tofflor och med 1,5-åriga Mimo i famnen, pojken som förlösts av en städerska på ett kallt stengolv i ett soldatsjukhus. Allt medan Gulfkrigets bomber föll över staden. Bomber vars kemiska sammansättningar skadade den nyfödda pojken, så att han fick hjärnskador och sedermera blodcancer.

Mötet med skogen

I Sverige började det mödosamma arbetet med att bygga upp ett nytt liv. Hon fick ett jobb som civilekonom, utan att kunna mer än ”hej” och ”hej då” på svenska. År av dubbelarbete följde. År av läkarbesök och vård av Mimo. Hennes andra son, Rani, föddes. Hon skiljde sig från mannen hon gift sig med i Irak och som följt med henne till Sverige. Och sedan kom mötet med skogen.

– Mimo hade problem med andningen och läkarna sa att han behövde andas frisk luft. Så jag köpte ett hus i skogen.

Mimo blev tolv år gammal. Tacksamheten Yusra känner inför den svenska läkarvården är stor – den gav henne mer tid med en pojke som förutspåddes att inte bli äldre än fyra år.

– När Mimo gick bort hade jag en tuff tid. Jag ville inte umgås med någon. Skogen blev platsen där jag hittade mig själv. Jag kunde springa för första gången. Jag kunde tala med Mimo. Där kan jag hitta Mimos doft, hans skratt, när jag saknar honom. Naturen är en tröst och en glädjeupplevelse för mig. Det här vill jag skicka vidare till samma kulturer som den jag kommer från, där vi inte har samma relation till naturen som svenskarna.

Ur Mimos bortgång föddes viljan att byta bana i yrkeslivet. Mimos skador hade uppkommit genom kemisk krigsföring och nu ville Yusra jobba med frågor rörande gifter och miljöförstöring. Hon ville hjälpa andra. Hon sadlade om till miljöinspektör och jobbar som detta idag inom Göteborgs kommuns miljöförvaltning.

Engagerad i miljöfrågor

I hennes jobb som miljöinspektör ingår att informera allmänheten om saker som källsortering och växthuseffekten. Under mitten av 00-talet vistades hon ofta i områden med stor etnisk mix, bara i Göteborgsförorten Hjällbo talas exempelvis 120 olika språk. Hon insåg att upplysningar om miljöarbete, och även information om sådant som allemansrätten, inte hade nått ut till flera av grupperna i dessa områden.

– Jag funderade på hur jag skulle få dem engagerade i miljöfrågor. Varför inte använda naturen som en utgångspunkt för att prata om källsortering, växthuseffekten, bevarandet av våra skogar? Med hjälp av invandrarföreningar gjorde vi naturutflykter. Den svenska naturen blev inte längre något främmande, där hittade man samma växter som i Bosnien, Polen, eller Kurdistan. Naturen är en arena för att börja prata om naturfrågor. Jag är oerhört engagerad i växthuseffektfrågan. Men det är viktigt att börja med de små stegen för att nå högst upp, säger Yusra.

Hennes målgrupp för naturguidningarna var invandrare som ännu inte talade det svenska språket väl, som var arbetslösa, som hade bott i staden i kanske 15 år utan att se havet – trots att det ligger en resa på 40 minuter bort med kollektivtrafiken. Intresset att delta var stort, och upplevelserna av naturutflykterna var positiva.

Syftet var främst att få deltagarna att känna sig trygga i skog och mark, och att öka deras kunskaper om naturen som en resurs för det egna välbefinnandet. Men också att visa vad naturen har för betydelse för samhället i stort, och varför det är viktigt att dess värden bevaras. Hon påpekar också att naturen är en viktig del av den svenska kulturen. Ett rum som bör vara tillgängligt för landets samtliga invånare.

Yusra ser naturen som en plats för integration.

– I skogen hejar vi på varandra, det gör vi inte när vi går förbi varandra på Ica. Ute i naturen tänker vi inte på ursprunget på dem vi möter. Det finns en kraft i naturen som gör att vi känner oss trygga. Det krävs bara ett möte, att vi ser varandra med andra ögon. Då kan vi nå hela vägen ut tillsammans.

Landsbygden förändras

Yusra har även suttit med i en arbetsgrupp inom landsbygdsprogrammet – Länsstyrelsens satsning på att skapa en ekonomisk, ekologisk och socialt hållbar utveckling av landsbygden. Den svenska landsbygden står inför stora omvälvningar. Lantbrukare och andra näringsidkare kommer att gå i pension, medan den yngre generationen lämnat landsbygden för storstäderna. Samtidigt finns det en stor kompetens inom jordbruk bland de människor som invandrat till Sverige.

– Invandrare har med sig bra resurser som vi inte tar tillvara på. Landsbygden kommer att dö om vi inte jobbar aktivt med den här frågan, säger Yusra.

Hon har anordnat möten och utflykter för invandrarföreningar där det informerats om landsbygdens möjligheter. Rädsla för att den svenska landsbygden är en ensam plats utan skola, vård och kommunikationer har bland många förbytts till en dröm om landsbygden som en plats där ett nytt liv kunde börja. Men det saknas verktyg för invandrargrupperna att etablera sig på landsbygden. Praktikplatser, arbete, bostäder – allt detta kräver en samverkan mellan flera olika myndigheter. Satsningen befinner sig idag i utredningsstadiet.

Yusra ser att en ökad integration på landsbygden skulle göra Sverige gott. Olika grupper behöver mötas. Prata med varandra. Bygga vänskaper och låta fördomar stötas och blötas, med öppna sinnen.

– Det är viktigt att vi pratar om våra fördomar, annars kommer vi aldrig att mötas, säger Yusra, och ger ett exempel på en egen fördom som hon omvärderat.

– När jag kom till Sverige trodde jag att svenskarna inte gillade sina barn, de flyttade hemifrån när de är 18 år. Jag tänker inte så nu. Hur hamnade jag där? Jag träffade många svenskar, jag började lyssna och förstod att det är kärlek att släppa barnet för att hjälpa det växa och försörja sig själv. Men vi måste prata med varandra för att reda ut fördomar som de här. Respektera, och inte kränka varandra.

Kapten utan hav

Idag är Yusra en kvinna som gärna drar på sig gummistövlarna – även om det tog lång tid för någon uppvuxen med irakisk flärd att förstå tjusningen med dessa praktiska, fula skodon. Hon har anammat svenskarnas behov av ”lugn och ro” och ensamma skogspromenader. Men hon vill ändå helst prata om middagen med sambon Dan under skogspromenaderna, när han vill vara tyst och lyssna på fågelkvittret.

– Då blir jag irakisk! säger hon med ett stort skratt.

Hon beskriver sig som en ”kapten utan hav”, titeln på en dikt av den irakiske poeten Adnan al-Sayegh, med raderna:

ty jag är en kapten som förlorat sitt hav
och havet mig
vart ska jag nu styra mitt skepp

Men Yusra strävar efter att finna land.

– Jag har börjat bygga mina egna drömmar. Jag tittar på blommorna, och tänker på mitt älskade Bagdad. Naturen ger mig tröst och ersätter saknaden. Jag hoppas på ett bättre liv än det jag lämnade efter mig. Jag har alltid saknat mitt hus i Bagdad som jag lekte i som barn, det låg alldeles vid Tigris. Nu har jag och min sambo börjat bygga hus på Brännö alldeles vid havet. Där ser jag havet istället för Tigris.

Hon hoppas på att sonen Rani ska få ett bra liv och att hon ska kunna hjälpa andra.

– Sverige gav mig så mycket. Extra år med Mimo, ett jobb fastän jag inte kunde tala svenska. Det ger mig mycket kraft. Någon gång vill jag återvända till mitt land när det rest sig ur askan och dela mina vänners öden och sorg och inte känna skuld för att jag lämnat dem.

På fritiden väver hon mattor i traditionell irakisk stil. Hon visar en bild på en röd matta hon vävt, som föreställer hennes egen resa. Den börjar med henne med sonen i magen, sedan en svart Yusra som symboliserar flykten till Sverige, och så vidare med små Yusra-figurer som ringlar sig runt, upp och ned. Hon avslutar med Yusror i ljusa färger för att symbolisera att livet går vidare. Hon kallar mattan Hoppet.

– Jag försöker att gå vidare med mitt liv och inte stanna upp för att jag förlorat ett land, ett barn, mina vänner, min kultur. Jag försöker hämta kraft från naturen och inte tycka synd om mig själv för det jag förlorat. Jag måste tänka positivt.

© Lisa Gahnertz
Publicerad i Good News Magazine våren 2014

Du kan inte längre kommentera.