Nya tidens karriäristas

fåglar

De är framgångsrika företagare mitt i karriären – och brinner för att förbättra världen. Sara Damber, Annika Axelsson och Malin Lindfors Speace är den nya tidens entreprenörer, som kombinerar vinstdrivande företagande med att göra gott för andra.

Sara Damber – för barns rätt att leka


Som 19-åring startade hon antimobbningsorganisationen Friends. Idag är hon VD:n som kämpar för barns rätt att leka. När Sara Damber ser ett problem går hon igång på att lösa det.

USA, Ryssland, Luxemburg. En vanlig arbetsdag existerar inte för Sara Damber. Minst en resa i veckan blir det i jobbet som VD för Playing for change. Det är nu tre år sedan Sara kontaktades av Kinnevik och erbjöds att jobba med bolagets CSR-frågor.
Förutsättningen var att hon skulle jobba med sin hjärtefråga, den som gått som en röd tråg genom Saras karriär; att hjälpa barn och ungdomar som far illa. Resultatet blev Playing for change, en organisation inom Kinnevikkoncernen.
Men allt började med Friends. Bara 19 år gammal la hon grunden till det som kom att bli den välkända organisationen.
– Det var ju naturligtvis inte så att jag satt på kammaren och tänkte att jag skulle starta en nationell organisation. Jag hade en idé som byggde på att barn och ungdomar skulle vara involverade i arbetet mot mobbing och att man skulle jobba mycket mer strategiskt, långsiktigt och förebyggande.
Hon sökte jobb på olika barnrättsorganisationer för att jobba med frågan, utan framgång. Då väcktes idén att skapa sitt eget arbete. Från att hon presenterade sig för olika skolor gick det snabbt. Frågan låg i tiden.
– Det var en stor styrka att jag var ung och inte hade alla svaren. Idag skulle jag som äldre och som expert på området ha svårare att säga ”gör såhär så blir det bra”. Att vara ung var en stor framgångsfaktor för mig, säger Sara.
Friends har idag vuxit från ett enmansprojekt till en organisation som är etablerad i hela landet och som arbetat mot mobbing på 1500 olika skolor.
Vägen till nuvarande jobbet har gått via arbetsmarknadsstyrelsen och och jobb där hon headhuntats av såväl den förra regeringens skolminister som socialminister. Det var under tiden på Socialdepartementet och arbetet med Flicka-projektet år 2004 som Sara stötte på sin karriärs hittills största motgång. Flicka-projektet uppmärksammade medias sexualisering av unga tjejer. Annonskampanjen stötte på stark kritik då den gick ut med telefonnummer till olika makthavare med uppmaningen att ringa dem och ställa dem mot väggen.
– Jag hamnade i en situation där jag inte bara fick vara ”the good guy”, som från min tid som barnrättskämpe.
Hennes telefon ringde dygnet runt och hon fick motta tusentals mejl och hot. Men hon vacklade aldrig i sin övertygelse: projektet behövdes. Hon ville ha en debatt, och det fick hon. Snarare gav motståndet henne kraft att kämpa hårdare.
– Jag har den personligheten att ju mer motstånd jag får, desto mer kreativ och slipad blir jag. När jag ser problem vill jag hitta lösningar på dem. Jag var aldrig nära att ge upp, säger hon.
– I och med att jag var ung när jag började med Friends såg jag tidigt att det går att göra skillnad. Det självförtroendet jag fick då tror jag har hjälpt mig. Det tände en kraft, att jag såg att det gick.
Syftet med Playing for change, som hon idag driver, är att ge ekonomiskt stöd och coachning åt utvalda sociala entreprenörer som arbetar för barns rätt att leka. Ett exempel på dem är en psykolog som genom lekterapi hjälper traumatiserade flyktingbarn.
– Jag ville hitta en social fråga som inte fått så stor uppmärksamhet i omvärlden. Mat behövs för att överleva, men för att leva behöver man lek. Att barns rätt till lek är en glömd del av barnkonventionen är något man brukar prata om, och om man ser till hinder för lek så kommer man också in på alla möjliga av barns rättigheter, säger Sara.
Idag har Playing for change kunnat hjälpa 300 000 barn och håller nu på att etablera sig utanför Sveriges gränser, bland annat i Ghana. Därav Saras alla resor – det finns aktörer i jordens alla hörn som hon behöver träffa för att etablera organisationen.
Visionen att det går att skapa en bättre värld för barn och unga har hela tiden varit det som driver henne. Och hon märker vilken stor skillnad ett stort bolag kan göra när det kommer till sociala frågor.
– När ett internationellt bolag bestämmer sig för att göra något går det väldigt snabbt, på ett sätt som är omöjligt för en ideell organisation.
Hon ger ett säkert intryck när hon pratar om framtiden för Playing for change.
– Vi har som mål att våra sociala entreprenörer ska nå miljontals barn om några år, och det kommer vi också att göra.

Annika Axelsson – med ilskan som drivkraft

För Annika Axelsson kommer människa och miljö först. Som grundare av klädföretaget Dem Collective har hon koll på hela produktionskedjan. Ena dagen plockar hon bomull på fälten i Indien, för att andra dagen sälja de färdiga plaggen i butiken i Göteborg.

Det är lite rörigt i Dem Collectives butik. Lokalen ska byggas om för att lättare rymma såväl kontor som affär. På galgarna trängs enkla basicplagg som nu säljs ut för att ge plats åt den kommande renoveringen. Blommiga dofter sprider sig i rummet från ett bord med presentförpackade ekotvålar.
Annika Axelsson smuttar på muggen med decaf. Det är bråda dagar. Förra veckan föreläste hon på Borås Miljögala, med gäster som Tomas DiLeva och fotografen Jens Assur. På eftermiddagen ska ett tv-team komma för att göra en intervju.
– Trots att jag bara fick en tvåa i syslöjd blev jag grundare till ett klädföretag, säger hon och skrattar.
För nästan tio år sedan lades de första grundstenarna till Dem Collective. Annika hade en bakgrund i universitetsvärlden, där hennes engagemang mot orättvisor fört in henne på en karriär inom utvecklingskunskap. Under en projektledarutbildning träffade hon Karin Stenmar. Karin var DJ och behövde t-shirtar till sin klubb, vilket hon också hittade. För 19.90 kr styck. ”Hur kan det vara så billigt?” frågade Karin studiekamraten Annika, som då var engagerad i olika sociala rörelser och alternativhandel. ”För att den är oschysst producerad”, blev Annikas svar.
Under utbildningens examensarbete bestämde de sig därför att ta fram rättvist producerade kläder i ekologisk bomull. Som skulle vara snygga, ”inte sneda, vinda tältklänningar med blockprintade giraffer” som Annika kallar dåtidens ekomode.
– Alla sa att det inte går att ha koll på hela kedjan. Men kan man sätta folk på månen så måste det gå att göra en t-shirt på ett schysst sätt, säger Annika.
Sedan rullade det på. Projektet levde vidare efter examensarbetet och företaget Dem Collective föddes, vars affärsidé är att tillverka miljövänliga kläder producerade under rättvisa förhållanden.
För att ha koll på hela produktionskedjan var de inte bara tvungna att köpa egna bomullsfält, utan också starta en egen textilfabrik. Valet föll på Sri Lanka, där Annika jobbat som forskarassistent i utvecklingsfrågor på ett universitet, talade språket och hade ett nätverk. Hon bor där fortfarande, åtta månader om året. Vaknar klockan fyra av buddhisttemplens klockor och är först på plats på textilfabriken. Ibland händer det att hon också arbetar på bomullsfälten, plockar den gröda som blir till Dem Collectives plagg. Hon gillar att vara involverad i hela produktionskedjan.
– Ilskan har alltid varit min drivkraft. Vi har den här jorden och den måste vi samsas på. Man får inte utnyttja andra bara för att man har möjligheten att göra det, säger hon bestämt.
Idag har Dem Collective visats på catwalken under fashionweeks  i Berlin, Paris och Stockholm och lanserat jeans som framställts helt utan gifter. Företaget tar varje dag emot förfrågningar från andra klädföretag som vill lägga ut sin textilproduktion på dem. Och textilfabriken i Sri Lanka – den har övergått i ägo till medarbetarna där. Det är Annika stolt över.
– Det må låta fint med lagstadgade minimilöner, men på Sri Lanka går de inte att överleva på. Man hamnar ofta därför ofta i skuld till lokala långivare, modulalis, och med räntor på 200 procent kan man aldrig ta sig ur fattigdomsträsket. Vi har sett till att medarbetarna på fabriken fått betala av sina modulalilån, sen har de betalat lånen räntefritt till Dem Collective.
Hon tror att framtiden för socialt företagande är ljus, tycker sig märka att det idag är självklart för nystartade företag att ta hänsyn till både miljö och etiska frågor. Förhoppningen är att det ska bli en självklarhet.
– Det är en konstig värld. Vi märker ut det som är bra, som ekologisk mjölk, men sätter inte dödskalle på det som är dåligt.
Annika har vunnit flera priser för sitt arbete, som Social Capitalist Award och Folksams Miljöpris, som hon mottog från självaste Kung Carl XVI Gustaf. Men innan vi skiljs åt säger hon med eftertryck:
– Man borde inte vinna priser för att man tar människor och miljö på allvar, det borde vara ”business as usual”.

Malin Lindfors Speace – Situation Stockholms grundare


Malin Lindfors Speace grundade de hemlösas tidning Situation Stockholm direkt efter gymnasiet. Tilltron till att människan i grunden vill göra gott är det som driver henne i dagens arbete som CSR-konsult.

– Elefanter.
Svaret kommer tvärsäkert när jag frågar Malin Lindfors Speace hur det kom sig att hon startade Situation Stockholm. Elefanter?
– Jag hade världens tråkigaste sommarjobb på ett arkivfilmsföretag. Kunder beställde filmsnuttar på tre sekunder med kraven ”afrikanska elefanter på savann som går från höger till vänster i solnedgång”. Efter åtta timmar med elefanter blev man ganska uttråkad, berättar hon.
Roligare var att läsa om The Big Issue, en tidning för hemlösa som just startats i London. Malin ringde upp grundaren i hopp om att de kunde starta i Stockholm också, så att hon kunde få jobb där. Gör det själv, blev svaret. Och det var just vad hon gjorde.
Som nybakad gymnasist hade Malin varken koll på tidningsproduktion eller finansiering. Inte heller visste hon något om hemlösas situation. På Arbetsförmedlingen sa de rakt ut att det var den dummaste idén de någonsin hört. Bristen på kvalifikationer var dock inget som hindrade henne. Hon rodde ihop en redaktion med hjälp av journaliststudenter och fick ihop den finansiering som krävdes. Hon drevs av ren envishet och tilltron till idén – klart att hemlösa ville jobba, hon skulle bara få alla andra att förstå det också.
– Jag jobbade dygnet runt i nästan ett och ett halvt år, jag var manisk och nästan som en nyfrälst.
Malin såg Situation Stockholm växa från en upplaga på några tusen, till den särställning tidningen har idag i Stockholms gatubild.
– Jag tror att tidningen hjälpt till att förändra synen på hemlöshet. Jag tror att synen på varför folk är hemlösa inte är lika snäv som den var innan, utan att bilden har blivit mer realistisk och humanistisk.
Efter sju år kände hon att det hårda arbetet med Situation Stockholm började ta ut sin rätt. Dagligen mötte hon starka livsöden bland försäljarna. Och det var ett hårt jobb att bolla kontakten med sponsorer, socialarbetare och journalister, samtidigt.
– Jag märkte att jag jobbade mycket mot att utbilda företag om social sponsring, CSR och hållbar utveckling för att de sen skulle ge pengar till tidningen. Jag hade dessutom gått direkt in i tidningen efter gymnasiet, var 27 år och kände att jag ville göra något annat, säger Malin.
Idag jobbar hon på Ethos International, en CSR-byrå hon är medgrundare till. Vägen dit har gått via studier i England och en tid på Johan Staël von Holsteins stiftelse Thailand Island Foundation, med att ge mikrolån till evakuerade thailändska familjer så att de kunde bygga upp sina liv och verksamheter efter tsunamikatastrofen 2004.
En vanlig arbetsdag lämnar Malin på dagis och promenerar med Jack Russell-terriern Smilla till kontoret. Sedan blir det kundbesök, videokonferenser och arbete med de sju kollegorna. Ethos International råder företag i hur de kan öka sin lönsamhet genom CSR. Bland kunderna finns Systembolaget och Tele2. Det kan handla om att lägga upp strategier för kunden att skapa en energieffektiv produkt, utbilda dem i att jobba med CSR-frågor på företaget, eller se till att deras underleverantörer lever upp till att miljökrav och mänskliga rättigheter efterföljs.
Hon säger att hennes drivkraft är tilliten till andra människor. Hon har tillförsikt till att de allra flesta människor vill göra gott. Att detta att göra gott också är något som blir mer och mer naturligt för olika företag – och att de har en större förmåga att påverka än politiker har.
– Det finns oerhört många duktiga entreprenörer inom CSR och var och en av dem ger otaliga ringar på vattnet. Som jag ser det finns det ingen annan väg än att CSR blir starkare och mer framgångsrikt i framtiden.
Och har man en idé till socialt entreprenörskap, då ska man inte tveka att försöka genomföra den, anser Malin.
– Allt tar dubbelt så lång tid, kostar dubbelt så mycket och det kommer alltid att dyka upp minst tio hinder du aldrig hade tänkt på. Men man får tusenfalt tillbaka. Det är alltid värt att tro på en idé. Det kan aldrig mer än gå åt pipan, det är inte hela världen. Då kan man alltid ta en annan idé.

Detta är CSR:

I affärsvärlden buzzas det alltmer om CSR, ”corporate social responsibility”, eller socialt företagande som det också kallas. Man behöver inte jobba ideellt för att göra gott, är devisen. De så kallade sociala entreprenörerna strävar efter att ha vinstdrivande företag, samtidigt som de vill utrota ett samhällsproblem eller förändra ett system. Hellre än att dela ut vinst till aktieägare strävar de efter att stödja de personer eller ändamål som företaget verkar för. Två exempel på företag som införlivat samhällsansvar i sina affärsplaner är The Body Shop och Ben & Jerry’s, som bägge verkar för rättvis handel och en renare miljö. CSR har också kommit att bli samlingsnamnet för ett företags samhällsansvar; helt enkelt att arbeta för en hållbar miljö, lönsamhet på lång sikt och bra arbetsförhållanden.

© Lisa Gahnertz
Publicerad i Plaza Kvinna, nr 12 2011

Du kan inte längre kommentera.