Kärleken är större än döden

träd

Genom att införliva döden i våra liv kan vi uppskatta livet till fullo. Och kärleken – den är allt. Det är insikter Eva Hellsten vill förmedla, efter att hon förlorade sin son i en tragisk olycka.

Eva Hellsten är på jobbet när hon får telefonsamtalet. ”Jag vet inte hur jag ska säga det här … Jonas omkom i en lavinolycka för några timmar sen.” Rösten tillhör Jonas vän. Jonas, det är Evas 19-årige son. Han har längtat och planerat för resan till Val d’Isère där han ska få göra det han älskar mest. Åka snowboard. Svischa ner för snötäckta berg, snabbt snabbt.

Eva har pratat med honom på morgonen. Om lavinfaran som de varnat om på nyheterna. Jonas säger att det inte är någon fara. Han ska åka i skogen. Han har lavinsändare, spade, hjälm. Han är en van snowboardåkare.

Nu skär sorgen Eva mitt itu. Hon kan inte gråta, smärtan är för stor. Hon är förlamad. Det är början på det stora mörkret som vill sluka henne hel.

Före och efter

Vi sitter i vardagsrummet i Evas hus. Snart har sex år passerat sedan telefonsamtalet som delade Evas liv i två delar, ett före och ett efter. Förmiddagsljuset silar in genom de höga fönstrena som vetter mot Göteborgs södra skärgård där vågorna idag rullar höga. Västkustvindarna vräker in från havet, mullrar runt husknutarna och bankar i takets tegelpannor. Det är ett väder som påminner om människans bräcklighet.

Evas blå ögon är skärpta. Hon är välformulerad, många timmar av skrivande i just detta rum, där blicken så gärna vill vandra mot havet, har slipat hennes tankar.

Skrivandet, ja. Det blev hennes tillflykt i det djupa mörker som följde Jonas död. Det fanns inga ord för smärtan, ändå var hon tvungen att formulera dem. Redan från början skrev hon för att andra skulle läsa, även om hon då inte visste vilken riktning skrivandet skulle ta.

– Det var ett sätt att bearbeta sorgen. Jag kan aldrig hitta meningen i att min son dör, men jag måste hitta en mening i livet som blir. Jag kan inte låta honom dö och inte göra något, säger Eva om vad skrivandet inneburit för henne.

Reste sig varje dag

Hon var sjukskriven ett år efter Jonas olycka. Började varje dag med en timmes promenad, sedan skrev hon. Helst ville hon inte stiga upp till de nya dagarna och det ändlösa mörkret som hon såg framför sig år efter år. Omsorgen om döttrarna Hanna och Lisa var det som trots allt drev henne framåt.

– Varje dag reste jag mig, för om inte jag gjorde det skulle inte heller mina flickor göra det. När man inte varit med om sådan sorg, så tror man att man inte klarar det. Jag förstår inte att människan är funtad så att hon klarar det. Man hoppas hela tiden att man ska få livsglädjen tillbaka. Jag ville inte bara bli en överlevare, jag ville ju leva.

I början sov de tillsammans i den stora dubbelsängen, hela familjen, Eva, döttrarna och maken Per. Och de pratade med varandra.

– Vi har varit väldigt öppna med sorgen i vår familj. Min dotter berättade att kompisar frågat henne hur vi har kunnat klara oss, och då har hon svarat att vi alltid varit öppna och pratat om allt som varit jobbigt och varit öppna utåt. Det har hjälpt oss. Det är lättare för andra att närma sig människor som är öppna.

Där fanns också kärleken till Jonas som fick henne att gå vidare, steg för steg, dag för dag.

– Kärleken bryr sig inte om döden, den fortsätter att vara lika stark. Jonas är med mig hela tiden. Han finns i mina andetag. Det är den otroliga kärleken som gör att man överlever. Insikten att det är på den allting vilar.

Fjärilen visade vägen

Efter olyckan reser familjen till Val d’Isère där Jonas bodde. När de anländer frågar de efter byns kyrka. De behöver samla sig innan de ska se sin son och bror. Utanför kyrkans dörr sitter en rödorange fjäril alldeles stilla i snön. De lyfter upp fjärilen, låter den vila i sina händer inne i kyrkan.

”Vilka skulle vi varit, om inte fjärilen visat vägen?” säger Evas dotter några år senare. Det undrar Eva också.

Snart finns de vackra rödorangea fjärilarna med dem, var de än går. De sätter sig på Eva och Pers huvuden under en middag med vänner, de fladdrar framför dem på stigarna runt sommarhuset under den första sommaren utan Jonas. En rödorange fjäril väntar utanför husdörren på Jonas födelsedag i slutet av oktober. Årstiden är egentligen för kylig för fjärilar. Senare kommer en präst att berätta för Eva att när de förklarar livet och döden, så är livet fjärilspuppan. Själen är fjärilen som lösgör sig från puppan. När Eva ser den första fjärilen i Val d’Isère fylls hon av orden ”Jag finns”. Vem denna ”jag” är vet hon inte. Det har heller inte någon betydelse. Det är tron, som inte kräver bevis, som är det viktiga.

– Man kan aldrig förlora på att tro. Utan tro finns det ingen botten i sorgen.

Det är stunder som dessa, små glimtar av skönhet, visshet och lycka, som långsamt börjar tränga bort mörkret. Som solen som bryter genom molnen och faller på en blombukett på årsdagen av Jonas död. I dessa stunder finner Eva tröst. De blir början på en resa mot djupare insikter.

Uppskattar livet

Måste man gå sönder för att förstå vad livet handlar om? Det är något Eva frågat sig ofta under de senaste åren. Hon tror att motgångar och kriser många gånger är det vi behöver för att kunna uppskatta det fina. Vara tacksamma för det vi faktiskt har.

– Smärtan i sig gör inte att man växer. Det är hur du förhåller dig till den, hur du tar hand om den. Smärtan kan också göra dig bitter. Det är inte givet att du växer genom smärtan. Jag kan aldrig vara tacksam för att jag förlorat mitt barn. Men du kan vara tacksam för att du lärt dig saker, att du fått en större förståelse och kan uppskatta livet på ett annat sätt, säger Eva.

– Jag skulle göra allt för att få Jonas tillbaka, men jag skulle inte vilja vara utan insikterna jag fått. Det ser jag i hela vår familj, vi tänker på ett annat sätt.

Eva har ändrat sin livsstil. Bejakar det där inom sig som hon innan Jonas olycka egentligen visste att hon behövde för att må bra, men körde över – det var alltid något annat som behövde fixas först. Nu tar hon sig tid till saker som att finna stunder av ro i naturen, umgås med familj och vänner. Att säga ”jag älskar dig”, ofta och mycket, till döttrar och make har blivit viktigt. Hon säger sig inte vara en mästare på att ta tillvara på dagen, men nu tillåter hon sig att göra de saker hon behöver för att må bra, försöker göra det bästa av det liv hon fått.

– Jag kan se storheten i vardagen bara genom att titta på blommorna här, säger hon och gör en gest mot några ståtliga vita orkidéer som lyser vita i vinterdagern i fönsterkarmen.

– Jag vill inte gå miste om de upplevelser som ett liv levt med öppna sinnen ger. Jag tror inte att levet bara handlar om att veta och förstå, det handlar också om att förundras. Man pratar mycket om att fånga dagen. Det tror jag inte på. Det är för stort. Att fånga en hel dag, det är jättesvårt. Jag vill hellre fånga ögonblicken. I de små stunderna där jag har mått bra har det funnits tröst.

Dela varandras livsöden

Skrivandet resulterade småningom i boken Du finns i mina andetag, som Eva gett ut på eget förlag. Hon hoppas att den kan hjälpa andra som upplevt samma saker som hon själv. För genom att vi delar varandras livsöden, kan vi växa som människor. Det tror hon fullt och fast.

– Jag vill vara med och förändra världen. Det låter så stort, men det är inga stordåd man måste göra. Det är det jag vill göra med den här boken, göra skillnad, på mitt sätt. Jag tror att vi alla kan göra skillnad. Att väcka nya tankar, hopp, det är det jag vill och det är det jag mår bra av. Om jag kan hjälpa någon annan använder jag min kunskap på rätt sätt.

Hon håller föreläsningar också. På utbildningen för läkarstudenter, för grupper för andra som förlorat ett barn, i kyrkor. Eva tror att vi behöver prata mer om döden i vår kultur. För genom att införliva döden i våra liv och inse livets ändlighet tar vi bättre vara på de dagar vi har, menar hon. Eva är inte längre rädd för mörkret och döden.

– Det enda vi vet, riktigt säkert, är att vi kommer att dö. Jag var länge mycket räddare för livet som låg framför mig än för döden, för den var en befrielse. Jag såg ett långt mörkt liv framför mig. Men bara för att du är med om en hemsk händelse, är du inte förskonad i resten av ditt liv. Nu kan jag säga att en gång var jag rädd för mörkret, men det är jag inte längre. Dels är kärleken större än allt, dels har jag kommit att tro på att ljuset är större än mörkret. Mörkret var ju så ofantligt stort att jag inte såg att det kunde finnas ljus igen, men på något sätt trängde ljuset genom mörkret och blev större och större.

De mörka dagarna kan fortfarande komma, då allt brister, då Eva tänker att hon inte förstår någonting av det som hänt.

– Men jag vill inte vara utan de stunderna, det måste få göra riktigt ont ibland. Det är kärleken till Jonas värd.

– Att älska och att älskas, det är allt. Att säga att man älskar innan man saknar är oerhört viktigt. Det ska man göra mer till människor, säga att man tycker om dem, att de gör bra saker, att de är fina människor.

För Eva är tro, hopp och kärlek för evigt sammanbundna. Kärleken, som inte låter sig hindras av döden, är det som läker.

– Älskar jag så tror jag och hoppas. Med kärleken kommer tron och hoppet.

© Lisa Gahnertz
Publicerad i Good News Magazine, nr. 6 2012

Du kan inte längre kommentera.