Barnsjuksköterskan har intuitionen som arbetsredskap

3297657033_081d4f3630_b

När förlossningen inte blir som man tänkt sig, eller när barnet föds alldeles för tidigt. Då finns barnsjuksköterskan Karin Jonsson och hennes kollegor. De räddar nyfödda bebisars liv på neonatalavdelningen på Östra sjukhuset i Göteborg.

Sjukhuskorridoren badar i gult lysrörsljus och luktar svagt av handsprit. Då och då bryter ett dämpat barnskrik tystnaden. Det är torsdagseftermiddag på avdelning 316 i det väldiga sjukhuskomplexet. Barnsjuksköterskan Karin Jonsson har precis gått på sitt pass. Det är en hektisk dag idag, förklarar hon. Alla platser är fulla och personalen har mycket att göra.

Av stressen märks det inget, förutom kanske att hennes kollegor har spänst i stegen när de hastar mellan salarna. Men så är detta också en utpräglad intensivvårdsavdelning. Att varje dag ställas inför oväntade händelser är en del av arbetet. Det kan vara att vårda en nytillkommen patient eller att assistera vid en förlossning. Vad som kommer att hända under dagens pass vet ännu inte Karin Jonsson. Hon gillar det.

– Jag tycker att det är roligt att komma till jobbet varje dag. Att veta exakt hur arbetsdagen kommer att se ut, med ett inrutat tidsschema … Nej, det passar inte mig!

Hon visar runt på avdelningen. Här är rummet där respiratorerna förvaras, de som ger syre till för tidigt födda barn vars lungor ännu inte utvecklats. Här, bakom expeditionen, är läkemedelsrummet där Karin Jonsson tillbringar en ansenlig del av sin arbetsdag med att dosera mediciner. Alltid koncentrerad, för att inte göra misstag på grund av distraktioner från kollegor. Och där, i salar som angränsar till korridoren, ligger patienterna nerbäddade i små bäddar av genomskinlig plast, övervakade av såväl personal som teknisk utrustning.

På neonatalavdelningen vårdas barn som råkat ut för komplikationer i samband med förlossningen. Det kan vara bebisar som behöver hjälp med att få upp blodsockret eller som drabbats av infektioner. Framför allt vårdas här för tidigt födda barn, prematurer. Östra sjukhuset är en av få mottagningar i landet som har beredskap för barn födda så tidigt som i graviditetsvecka 23–24. Därför skickas barn från hela Västra Götaland hit. Prematura bebisar behöver bland annat hjälp med att andas, hålla värmen och stävja infektioner.

– Mycket i mitt jobb handlar om att tyda tecken, säger Karin Jonsson.

Hon kallar intuitionen för sitt viktigaste arbetsredskap, för med nyfödda går det inte att kommunicera. Efter 17 år i yrket har hon lärt sig att inte bara bedöma mätbara värden, som puls och antal andetag, utan också att gå på den viktiga magkänslan.

– När man jobbat ett tag lär man sig att hitta det som inte går att titta på. Man får använda alla sina sinnen eftersom barnet inte kan tala om vad som är fel. Det kan vara att titta på kroppsfärgen eller det vi kallar tonus, spänsten i kroppen.

På avdelningen finns också fem föräldrarum, där nyblivna föräldrar har möjlighet att bo under den tid deras barn vårdas. Ett prematurt barn vårdas i snitt under tio veckor. Då lär Karin Jonsson känna både barn och föräldrar väl.

– Här har vi patienter som inte kan tala för sig själva. I början kan inte föräldrarna heller prata för barnet, för de känner det inte än. Då får sjuksköterskan prata istället för barnet. Jag gillar den goda kontakt man får med föräldrarna, det blir ett slags partnerskap i omvårdnaden av barnet och samarbetet med dem brukar vara väldigt givande för mig.

Karin Jonsson visste tidigt att hon ville jobba inom barnomsorg. Som ung arbetade hon lite på en förskola, men det var först när hon började som barnsköterska på Östra sjukhuset som hon kände att hon hittat rätt. Att vidareutbilda sig till sjuksköterska blev ett naturligt steg. Hon trivs i sin roll, gillar hur hon och hennes kollegor – de andra sjuksköterskorna, barnsköterskorna och läkarna – är likt kuggar i ett hjul, där varje person bidrar med sina erfarenheter och kvalifikationer. Samarbete är a och o på ett sjukhus.

– Som sjuksköterska är man en spindel i nätet. Personalens roller kan överlappa varandra, men alla de olika kompetenserna behövs lika mycket, säger Karin Jonsson.

Hon framhåller att en stresstålig personlighet är av största vikt om man jobbar här. För som hon nämnde tidigare är ingen dag den andra lik, och även om hon till allra största del ser de variationsrika arbetsdagarna som något positivt, kan hon ibland ställas inför svåra lägen.

– Jag måste alltid vara beredd på en situation där jag kan stå med ett barn som blir kritiskt sjukt. Det är dock långt ifrån något som händer varje dag. Men kan man inte tänka sig att jobba på kanten mellan liv och död, då ska man inte söka sig till en intensivvårdsavdelning.

Tillbaka i korridoren. Väggarna pryds av inramade kollage som föräldrar till barn som vårdats här har gett till personalen. De först tagna korten i kollagen visar pyttesmå, rödskrynkliga bebisar med slangar instuckna i kroppen. Trötta, men lyckligt leende föräldrar med nyfödda knyten hopkurade på bröstet. De sista korten visar glada, friska och starka barn.

Bland det bästa Karin Jonsson vet med sitt arbete är när föräldrarna kommer tillbaka till avdelningen och lämnar dessa kort. Kanske får hon då också träffa barnet hon tidigare vårdat.

– Det är de stunderna man lever för.

© Lisa Gahnertz
Publicerad i Platsjournalen nr. 9, 2014

Bild: Preemie Pacifier av Sarah Hopkins är licensierad under CC BY 2.0

Du kan inte längre kommentera.