Av jord är du kommen

löv

Hennes önskan var att efter döden få återgå till naturens kretslopp. Så föddes idén om en helt ny begravningsmetod. Biologen Susanne Wiigh-Mäsak vill erbjuda ekologiska begravningar – genom frystorkning.

En snabb färjetur förbinder lilla ön Lyr med Bohusländska Orust. Strax intill färjeläget, inklämd mellan bergsknallar och hav, ligger kombinerade handelsboden och växthuset Grönskan. ”Öns eget vardagsrum”, beskriver Susanne Wiigh-Mäsak verksamheten som hon drivit i drygt femton år.

Färgglada syltburkar och förpackningar med ekobönor och tacoskal trängs på hyllorna. En glassvimpel skvallrar om uteserveringen för öns sommargäster. Än är det mars och vintern har inte gett vika för våren, men solstrålarna lyser intensivt på havsis och fjolårslöv. I växthusets frodiga grönska betraktar katten Hans lojt tomatsticklingar och pelargoner från sin sittplats i krukan till ett olivträd.

Det var här i växthuset som Susanne började forma idén till det som nu är Promessa. Och det är från lilla Lyr med 170 året runt-boenden som hon idag driver företaget som väckt uppmärksamhet över hela jorden.

Det startade i juni 2001. Susanne står på Skogskyrkogården i Stockholm inför den samlade pressen. Hon har just sökt patent på en ny begravningsform som hon arbetat fram under de senaste två åren. Med hjälp av frystorkning, det vill säga kryoteknik, ska människokroppen återbördas till jorden på ett ekologiskt sätt. Hon kallar det promession.

Nyheten om det ekovänliga begravningssättet sprider sig snabbt världen över. Något liknande har aldrig funnits. Drygt tio år senare har begravningssättet ännu inte kommit i bruk. Men Susanne Wiigh-Mäsak är hoppfull. Nästa år blir det kanske äntligen av.

Komposten lade grunden

Allt började med Susannes intresse för kompostering. Hon har hållit kurser i hur man får en fin, fungerande kompost, ”som inte är en sådan där äcklig förruttnelsekompost” som säljs i affärerna.

På baksidan av handelsboden står komposten, en hemmasnickrad låda där luften kommer åt genom spjälorna. Många är de plantor i växthuset som fått sin näring från dess jord.
Susanne river runt i mylla och avfall och poängterar hur viktigt det är att det alltid är jord överst. Just idag luktar den lite för mycket apelsin.

– Den ska lukta lite syrligt, som från marken på hösten, kommenterar hon.

Hennes odlingsintresse är stort. Efter närmare femton år som miljövårdsingenjör i processindustrin började det ta över. Fröer, blombuketter och musslor från maken Peter Mäsaks odling åkte med till jobbet i bakluckan på bilen. När chefen började skoja om att hon kunde sätta ett tygstycke utanför sin kontorsdörr och öppna handelsbod för kollegorna fick hon idén att starta Grönskan på ön där hon och maken bott sedan sjuttiotalet.

Utan sällskap av arbetskamrater under vinterhalvårets ensamma arbete återvände Susannes tankar till vad som hände under en lunch med arbetskamraterna flera år tidigare.

– Jag förstörde lunchen när jag sa att när jag dör så skulle jag gärna vilja bli komposterad. Jag visste ju hur fint det var när jord blev till. Så skulle jag också vilja sluta som människa, berättar hon.

Alla femton i lunchgruppen blev helt tysta. En kvinna fick ett hysteriskt skrattanfall. Susanne lämnade tanken.

– Den kom inte tillbaka till förrän jag stod här i växthuset. Hur skulle man göra för att få en stor människa att bli jord utan att det skulle kännas påträngande för den som vet att människan är där i jorden?

Organiskt kretslopp

Som biolog har hon alltid haft en nära relation till liv och död, säger hon. Hon bjuder på te och hembakade chokladmuffins och berättar om de tankar om kretslopp som genomsyrar hennes arbete, både på Grönskan och med Promessa. För att visa tar hon fram papper och penna och börjar rita ett träd.

Trädet ger ifrån sig syre. Det tar upp koldioxid och solljus, vilket i dess kropp bildar kol. Kolet är grundstommen i vad som utgör ett organiskt liv. När trädet tappar ett löv bryts det ned på marken med hjälp av luft, fukt, värme, maskar och bakterier. Lövet förmultnar och blir till näringsrik jord, som återgår till att göda naturens eviga kretslopp. På samma sätt består vi människor av kol och utgör en del av det organiska kretsloppet.

– Vi har byggt våra kroppar på det som växt i jorden, när vi dör borde vi gå tillbaka till samma system och bli till föda för jorden. Allting som är organiskt borde få lov att bli jord igen. Om vi inte låter samma system som födde materialet gå tillbaka till samma system så får vi en bristsituation, en obalans, säger Susanne.

– Vi får betydligt större respekt för naturen om vi förstår att vi är byggda av samma beståndsdelar som en björk eller en ros. Det handlar om att aldrig hantera något som skräp och att förstå vår plats i sammanhanget, att vi inte är här som herrar utan som förvaltare.

Kretslopp i fokus

Att se på allt i livet som ett kretslopp har alltid varit en självklarhet för Susanne. Hon återvann långt innan det var vedertaget i samhället. Hon och maken körde stora lass med glas till metallindustrin under 80-talet för att det skulle smältas ned, inte slängas i soporna som var det enda alternativet innan källsorteringsstationernas intåg. I hemmet på Lyr är det idag inte mycket som kasseras. Skämtsamt kallar hon källsorteringsmöbeln i köket för ”sopsorteringsaltaret”.

Förståelsen för kretsloppet grundlades redan i barndomen. Under promenaden från parkeringsplatsen till lägenheten i innerstaden i Göteborg böjde hennes pappa sig ständigt ner och plockade skräp. ”Vad äckligt!” utropade hennes mamma, men pappan gick med skräpet hela vägen till sopnedkastet i trappuppgången.

– Att som förälder visa ansvar i verkligheten i barnets fostran, kan vara det viktigaste man gör. Det min pappa gjorde kallar jag för samhällsansvar, att vi alla borde inse att samhället inte är någon annan, utan du och jag. Om vi gör varje sak vi kan för att göra samhället så bra som möjligt, så får vi aldrig tanken att det här kan någon annan göra istället.

Dåligt för miljön

Vi tar inte hand om våra döda kroppar på ett sätt som är bra för miljön, menar Susanne. Under kremering sprids kvicksilver från tandfyllningar i luften, medan kistbegravningar bidrar till övergödning. Att sänka ner en kista flera meter under jord främjar inte förmultning. Istället är det förruttnelse som tar över eftersom det är ont om syre så långt under jord. Resterna sipprar ut som förorenat vatten, lakvatten, som bidrar till övergödda vattendrag.

Efter att tanken om en begravning värdig kretsloppet slagit rot hos Susanne började två år av efterforskningar. Hon besökte och ringde runt till specialister för att bilda sig en uppfattning om hur man skulle kunna återbörda kroppen till den där fina, näringsrika jord komposter skapar. Hon kom fram till att frysning med flytande kväve skulle vara den bästa metoden.

Först fryses den avlidna kroppen ned till 18 minusgrader. Kistan med den avlidne exponeras sedan för flytande kväve, som är -196°C, i den så kallade promatorn. Då blir kroppen spröd. Kistan utsätts sedan för en vibration, varpå kroppen faller sönder till ett stoft.

Stoftet renas i sin tur från metaller och vatten. Det återstående stoftet läggs i en kista av nedbrytbart material och begravs fyrtio centimeter under jord. Då kommer luft och nedbrytare åt och stoftet bryts ned på ungefär ett halvår.

– Ovanpå graven kan man plantera en växt, som en symbol för den döde, säger Susanne.

Växten blir då också ett förkroppsligande av det kretslopp den döde uppgår i.

Har tagit tid

Tekniken har bland annat tagits fram ihop med industribolaget Aga Gas. Den har hittills enbart testats på djurkadaver. Enligt Susanne finns den färdig att foga samman så fort klartecken getts på att landets första promatorium, alltså frystorkningsanläggning, kan börja byggas.

Det är Svenska Kyrkan som är huvudman för begravningsverksamheten, förutom i Stockholm och Tranås där ansvaret ligger hos kommunen. Nästan ända sedan starten har Promessa varit i kontakt med Svenska Kyrkan i Jönköping om att bygga en första anläggning där. Nödvändiga steg som en miljöutredning hos Länsstyrelsen och en smittoriskgranskning hos Socialstyrelsen har gjort att beslutet dröjt.

I början av 2011 bestämde sig Jönköpings kyrkofullmäktige för att dra sig ur. Anledningen de uppgav var att projektet är alltför riskfyllt eftersom metoden är ny – de vågade inte satsa pengar på något obeprövat. Istället kommer pengarna läggas på att bygga ett vanligt krematorium.

Även om en promator skulle stå färdig imorgon skulle den inte kunna tas i bruk. Enligt lagen är inga andra begravningsformer än traditionell jordfästning och kremering tillåtna i Sverige. Än så länge. En begravningsutredning som nu pågår hos socialdepartementet undersöker möjligheterna att öppna upp för andra begravningsformer. En första proposition om detta väntas senare under året.

Första anläggningen nästa år

Susanne hoppas att en första anläggning kan stå klar 2012. Helst i Jönköping, där det redan finns personer intresserade av att förvalta anläggningen. Anläggningen kunde då startas i stiftelseform oavhängig Svenska Kyrkan. Ett annat alternativ Susanne ser är att starta en kommunal anläggning. Där har Stockholm visat intresse, liksom hennes lokala församling på Orust.

Motgångarna verkar hon ta med jämnmod. Hon beskriver sig som en person som hellre ”vågar ha rätt ensam, än fel i grupp”.

Dagen efter vårt besök reser Susanne och maken Peter till Sydkorea för nionde gången. Sydkorea är ett av de 60 länder som är intresserade av promession som ett alternativ till de traditionella begravningsformerna. Andra som visat intresse är Storbritannien och Sydafrika.

Och även om promession ännu inte är ett befintligt alternativ ser Susanne att hennes arbete med Promessa redan gjort skillnad. För många har tanken på denna typ av begravning, där stoftet ger näring åt nytt liv, förändrat deras syn på vad döden är.

– Det ersätter inte sorg och saknad efter en själ, men döden blir mindre skrämmande eftersom man kan se vart kroppen tar vägen. Jag ser inte döden som det definitiva slutet, jag ser det som början på ett nytt liv.

© Lisa Gahnertz
Publicerad i Good News Magazine nr. 3, 2011

Du kan inte längre kommentera.