När leken kan läka

kulor

Lek kan läka sargade barn. I över tjugo år har Laila Lindberg hjälpt traumatiserade flyktingbarn genom sin unika lekpedagogik. Nu hoppas hon sprida metoden över hela Sverige.

Treåriga Nadja hade sett sin mamma våldtas och torteras av flera män. Samtidigt tillfångatogs pappan och familjens hus brändes ner. Det var en trasig liten flicka Laila Lindberg mötte på sin mottagning dit föräldrarna, som flytt till Sverige, tagit sin dotter. Nadja kunde inte kommunicera annat än med läten.
– Ibland kan jag se att barn som har tidiga upplevelser i krig, flykt och svält missat den första leken som är så viktig för deras utveckling, säger Laila Lindberg.
– Det är i leken som barn utvecklas socialt, mentalt och fysiskt, och den ger barn möjlighet att prova på livet. Leken börjar redan när de som små bebisar ligger på skötbordet och föräldern leker med deras tår och blåser på magen och signalerar med ögon, ansiktsuttryck och röstläge att det här är på lek, det här är något vi behöver bara du och jag för att ha roligt ihop. Men om man missat detta finns alla möjligheter att börja om igen. Det har jag sett ett otal gånger.

Det var detta hon fick göra med Nadja – börja om med lekarna som bygger upp tillit och förtroende.
– Vid ett tillfälle gjorde hon en sak som gick rätt in i mitt hjärta. Hon tog upp två väl hopklibbade karameller ur fickan, tittade länge på dem och funderade, men så gav hon mig en halva och så stod vi där och smaskade båda två.
Laila började jobba som lågstadielärare. Men hon trivdes inte. På skolan kom hon inte i kontakt med de allra mest utsatta barnen, de hon alltid brunnit för att hjälpa. Hon sadlade om till specialpedagog. På utbildningen stötte hon för första gången på teorier om hur lek kan hjälpa barn med koncentrationssvårigheter.
Redan 1978 höll hon sin första utbildning i hur lek och skapande kan vara ett sätt för barn att dela sina upplevelser med en vuxen. Den lekpedagogik Laila sedan dess utformat och jobbar med idag är i många avseenden unik i Sverige, då den är icke-verbal och inriktad mot de allra yngsta barnen. Den bygger på såväl klassiska lekteorier som modern forskning.
– Jag tror att det är viktigt att man använder sig av det icke-verbala. Man kan inte på något sätt tro att ett litet barn kan berätta om sin utsatthet, rädsla och ångest, men att man kan förvandla känslorna till lek. På så sätt får barnet närma sig dem på sitt sätt och på sin utvecklingsnivå.

Sedan 1970-talet har hon tagit emot 700 barn i mottagningen i hälsingländska Söderhamn. Till en början var det barn som till exempel mist en förälder genom självmord eller skilsmässa. Men sedan de första bosniska flyktingarna dök upp i kommunen 1993 har hon ägnat sig åt att hjälpa flyktingbarn. Hennes lekpedagogik lämpade sig inte bara för barn i förskoleåldern, utan också för barn som ännu inte behärskar det svenska språket.
Barnen kommer till Laila via asylhälsovården, familjecentraler, BVC eller från andra som sett deras behov. Det är upp till föräldrarna att välja om de vill skicka sitt barn till henne och det är också de som berättar för barnet att det ska dit och leka.
Under 30 minuter, en gång i veckan, leker barnet med Laila i hennes mottagning. Alla sorters leksaker finns tillhanda; dockskåp, sandlåda, doktorsleksaker, papper och kritor … Det är barnet som bestämmer vad som ska hända i lekrummet. Lailas roll är att aldrig fråga ut, aldrig pressa på. Hennes roll är den intresserade betraktaren, eller lekkamraten.
– Normalt vill en pedagog lära ut så mycket som möjligt, men i lekrummet är det barnen som bestämmer vad som ska läras och förstås. Vad barnet gör i lekrummet vet jag aldrig på förväg.

Hon berättar om Minna, en romsk flicka från Kosovo. Minna hade inte pratat på två år. Under deras möten brukade de rita tillsammans. Ibland skrev Minna ord på papperna.
– Jag har upptäckt att du hellre skriver orden än säger dem, sa jag. Och hon nickade, berättar Laila.
Efter ett halvår tillsammans ritade Minna en mardröm hon hade om Kosovo. Pappret fylldes av bombplan, brinnande hus, springande blödande människor.
– Sedan tog hon ett papper och ritade precis vad som hade hänt innan flykten och när hon tystnade. Det var när hon och pappan gick till torget. Romer förföljs ofta i Kosovo, har jag förstått. Det kom ett gäng män och klådde upp pappan men även flickan fick en släng av sleven så att hon blödde från läppen.
När Minna ritat de två teckningarna började hon prata.
– Det var inget flöde av ord, och väldigt försiktigt och stammande, men hon pratade. Det var en oerhört omtumlande upplevelse för mig, men det gäller ändå för mig att behålla mitt lugn och min förutsägbarhet, berättar Laila.

Laila har många gånger sett hur lekterapin hjälper barnen.
– De blir gladare, smälter in i kamratguppen på ett annat sätt, börjar sova bättre, slutar kissa i sängen …
Andrej är ett sådant exempel. När han som femåring kom från Kirgizistan var han nästintill apatisk. Laila träffade honom först på ett hembesök.
– Jag såg direkt att vi inte skulle kunna träffas i lekrummet. Han låg över mammans knä och såg ut som att ryggraden inte kunde bära upp honom. Han var vaken, men vågade inte gå utanför dörren.
Varje fredagseftermiddag åkte hon hem till Andrej. Hon hade med sig kritor.
– Gång på gång ritade han ansikten med svarta masker.
Precis innan familjen flydde hade Andrej som treåring sett sina föräldrar slås sönder och samman av män i svarta ansiktsmasker. Det visste inte Laila till att börja med. Hon tror att han med teckningarna ville dela de övergivenhetskänslor och den ensamhet han känt i den stunden föräldrarna misshandlades.
Ritandet med Andrej höll på i ett halvår. De började på hösten.
– Fram emot sportlovet hade han utvecklats så mycket att han vågade gå utanför lägenheten. Han sov på nätterna och det märktes att hans ångest började lätta.
I samråd med föräldrarna vågade hon ta med honom till lekrummet. Till en början var han stel av rädsla. ”Usch, vad har jag gjort?”, tänkte Laila. Men när Andrej väl upptäckte leksakerna och sandlådan började han leka av hjärtans lust. Efter ytterligare en vecka kunde han börja förskolan.
– Vid avslutningen stod han med sina polare och sjöng Idas sommarvisa. Och jag snöt mig, säger Laila.
Idag bor familjen i Ryssland och hon har hållit kontakten med dem. Andrej är nu en frimodig elvaåring som vill bli barnläkare som stor.
– Jag vill påstå att det var för att han fick uttrycka sig med teckningarna tidigt i livet, som han faktiskt kan gå vidare. Ingen vet vad som annars hänt. Man kan gå in i sig själv, bli tillbakadragen och deprimerad, eller agera ut och bränna upp bilar och slå ihjäl folk på gatan. Det är drastiskt uttryckt, men jag tror att det är precis det man kan förebygga genom leken.

Det händer att de asylsökande flyktingbarn Laila behandlar blir avvisade från Sverige. Känns arbetet någonsin tröstlöst?
– Nej, det gör inte det, svarar Laila bestämt. För jag tror att det jag hunnit ge barnen, och det de fått i skolan och förskolan, gett dem en glimt om att det finns hopp i livet, det finns möjligheter. Har det hänt en gång kan det hända fler gånger. Hoppet är det viktigaste man kan ge barnen. Inte att säga att ”ni kommer säkert att få stanna”, för det kan vi aldrig lova, men ett hopp om att de möter människor som vill dem gott.
Hon medger att det naturligtvis är ”ett elände” när barnen försvinner, men på sikt tycker hon inte att det känns hopplöst.
– Framför allt har de fått en styrka när de bearbetat det svåra på sitt sätt.
Nu håller Laila Lindberg utbildningar i lekpedagogik genom egna företaget Läkande lek. Förhoppningen är att ge kuratorer, psykologer och pedagoger runt om i landet redskapen för att hjälpa unga flyktingbarn som inte pratar svenska. Ekonomiskt stöd får hon från den ideella stiftelsen Playing for change som investerar i sociala entreprenörer vars fokus är att hjälpa barn och unga.

Förutom att hålla utbildningar försöker Laila nu också engagera politiker och sprida sina kunskaper utanför det lokala plan varpå hon verkat under sitt yrkesliv. Hon ser att man ofta inte vet hur man ska hjälpa de allra yngsta barnen, i 3-5-årsåldern, som kanske dessutom har ett annat språk. Inte minst kan tidiga insatser förebygga den allmänna psykiska ohälsan som sprider sig i landet, anser hon. Att barn utvecklar sin förmåga att leka underlättar till exempel för dem att få kamrater och komma in i en gemenskap, vilket kan förhindra utanförskap när barnen blir äldre.
– Det här är en grupp vi måste ge stöd tidigt i livet. Förr eller senare brukar traumatiska minnen hinna ikapp oss, och är man vuxen eller tonåring när det händer krävs helt andra insatser. Om man kommer upp i tonåren och det börjar hända småkriminella saker, då blir det enorma kostnader och ett stort humanitärt lidande.
– Jag må låta som en predikant, säger hon och skrattar åt sitt ordval, men för mig är det viktigt att den här gruppen får hjälp.

Fotnot: Barnens namn är fingerade.

© Lisa Gahnertz
Publicerad i Good News Magazine nr 4, oktober 2011

Bild: ”Sharing love and happiness makes life more beautiful” av Purple Sherbet Photography är licensierad under CC BY 2.0

Du kan inte längre kommentera.