Den gröna armén till attack

droppar

Lisa Westberg har odlat prunkande trädgårdar mitt i hårda Bronx. Nu kommer rörelsen som vill göra stadsrummet grönare till Göteborg. Taktiken är gerillaliknande – men vapnen är utbytta mot fröbomber och plantor.

Det kallas ”guerrilla gardening”. En rörelse där man beväpnar sig med frön och plantor för att försköna negligerade jordlappar, ofta utan tillstånd från den stad som äger marken. Idén föddes i New York i mitten av 70-talet, med syfte att förvandla de hårda, tillrättalagda landskapen till något levande och vackert. Övergivna och outnyttjade jordplättar ockuperas för att komma alla stadsinvånare till gagn, med blommor, frukter och grönsaker.

Lisa Westberg kom i kontakt med guerrilla gardening under 90-talet. Hon bodde i USA och hade just gått klart en utbildning i internationella relationer, en examen som hon i efterhand insett ”verkligen kunde gett mig en biljett in i ett karriärsliv”. Men det var inte en verklighet som lockade.
– Jag var i en situation där jag upplevde en alltför stark cynism i mitt liv. Man lever med en tanke att man försöker göra världen till en bättre plats, men i själva verket spär man på problemen och är medveten om det. Jag blev intresserad av att leva förändringen själv, säger hon.
Lisa engagerade sig i en grupp som arbetade med att förändra New York-stadsdelen Bronx, där fattigdom, arbetslöshet och avsaknad av sociala mötesplatser var vardag. Nedbrända hus utgjorde en del av stadsbilden; öppna, rykande ytor som med tiden blev till sopberg. Ytor som kunde förvandlas till trädgårdar, i enlighet med guerrilla gardening-filosofin.
– Som jag ser det handlar guerrilla gardening om att använda sig av naturens, fröernas, trädens och jordens fantastiska kraft att överleva, omskapa, och väcka våra sinnen och hjälpa oss att se på ett nytt vis, säger hon.

Lisas uppgift blev att driva trädgårdar ihop med lokalbefolkningen. Hon stod för det administrativa och fixade verktyg, växter och la upp scheman. Och upptäckte att en stor del av befolkningen redan hade gröna fingrar. Bland Bronx invånare fanns många svarta som flyttat från sina bondgårdar i södern, samt puertoricaner och dominikaner, uppväxta bland stora, paradisliknande odlingar. De längtade efter annat än betong och sten.
När borgmästaren Rudolph Giuliani i slutet av 90-talet ville sälja ut marken blev protesterna högljudda. Trädgårdarna betydde mycket. Dels som friskvård, dels som en meningsfull sysselsättning för ungdomar och arbetslösa, och borgmästaren fick ge vika för protesterna.

Tillbaka i Göteborg har Lisa fortsatt att odla, men anpassat det hon lärt sig från Bronx till ett svenskt perspektiv. På Världskulturmuseet håller hon denna månad ett föredrag som kretsar kring hållbar utveckling och vad vi kan göra för att leva efter jordens resurser. Innerstadsodling ser hon som ett alternativ i tider då närodlad mat efterfrågas allt mer.
Föredraget följs några dagar senare upp med en workshop, en aktionsbetonad gerillaattack. Frögranater ska tillverkas; små bollar av frön, mossa och jord att kasta på övergivna jordlappar.
– Sen kommer vi att göra mossgraffiti. Det har jag aldrig jobbat med så det ska bli spännande. Man blandar ihop en gegga av frön och filmjölk, socker och vatten och sen målar man budskap på väggar och så är tanken att de ska börja spira.
Kort sagt, det gröna budskapet ska spridas på alla de ställen där kursdeltagarna tycker att det behövs mer liv.

Ett tidigare Göteborgsprojekt Lisa Westberg skapat är en plantering i Vasaparken, i samverkan med Park- och naturförvaltningen och elever på Chalmers och Schillerska gymnasiet. Nu är planteringen eftersatt, ingen har längre tid att se efter den. I två säsonger har hon funderat på om det inte är dags att gräva igen den lilla trädgården.
– Men varje gång så är det som att ”nä, det är i alla fall bättre med än utan den”.
Vasakyrkan tornar upp sig tvärs över den trafikerade gatan. En rund ring av nyutslagna påskliljor och ett pinnigt äppelträd är det enda som finns kvar av trädgården. Lisa börjar genast rensa bland fallna löv och skräp, men verkar inte särskilt ledsen över att planteringen inte hålls efter längre. Det är just de vilda, okontrollerade inslagen i stadsmiljön hon gillar. Där naturen, som vi alla är beroende av för vår överlevnad, får göra sig påmind. Lisa förklarar:
– Vi lever i ett samhälle som är väldigt kontrollerat och designat in i minsta hörn. I den mån vi kan bejaka att livet inte är så förutsägbart så tror jag att vi mår bättre.
Hon tänker på en solros som stolt kan spira på de mest oväntade platser.
– Nu drar jag stora växlar på en solros, men att få se den växa upp där man minst anar det kan i alla fall visa på den möjligheten.

Publicerad på Kultur i Väst, maj 2008.
© Lisa Gahnertz

Du kan inte längre kommentera.