Mamma, pappa, smartphone

hand

En snabb Facebook-koll eller lite kvällstidningssurf – att vi då och då försjunker i vår smartphone har blivit en del av vår vardag. Men hur ska vi egentligen förhålla oss till smartphone-användandet när vi är med våra barn? Vi har hört hur tankarna går hos en barnpsykolog och två föräldrar.

Lite Wordfeud medan du puttar till gungan för femtielfte gången eller ett snabbt svar på det där viktiga jobb-sms:et vid middagsbordet. De smarta mobilerna har gett oss nya möjligheter att ständigt vara såväl uppkopplade som nåbara och underhållna.
När Time Magazine nyligen gjorde en stor undersökning av mobilvanor ställde de frågan om hur många som använder telefonen samtidigt som de gör något annat. Av de tillfrågade amerikanerna svarade 35 procent att de nästan alltid använder sin smartphone samtidigt som de leker med sina barn. Något av ett motstånd mot vår uppkopplade tillvaro har också börjat gro. Förra året kom boken Nedkopplad, där journalisten Susan Maushart beskriver hur hon och hennes tre tonårsbarn levde utan mobiler, internet, datorer och tv under ett halvår. En digital detox som hon beskriver ledde till att familjen började prata och umgås mer med varandra.
Barnpsykologen Marie Carlsson, som jobbar på barn- och ungdomspsykiatrin i Göteborg och svarar på läsarfrågor i Föräldrar och barn, har reagerat när hon sett föräldrar på lekplatsen som är så inne i sina telefoner att de inte är här och nu med barnet. Men behöver man verkligen ha dåligt samvete om man ibland surfar loss på sin smartphone när man är med sitt barn?
– Att kolla sina appar då och då är ju självklart inte skadligt för barn. Det blir det först när man är så uppfylld av telefonen att man inte ser sitt barn. Barn har behov av att känna sig betydelsefulla och bekräftade, och det finns en risk att barnet känner att det alltid kommer i andra hand. Det är inte bra för barn om de upplever att föräldern inte är psykiskt närvarande, säger Marie Carlsson.
Ett barn till en förälder som är mycket psykiskt frånvarande kan få problem med sin självkänsla, känna sig övergivet och börja agera ut för att få förälderns uppmärksamhet. Det ser man till exempel hos barn till deprimerade föräldrar. Marie Carlsson poängterar dock att om man använder sin smartphone så mycket att man aldrig är riktigt närvarande ligger troligen andra problem som grund än själva mobilens dragningskraft. Hon tycker dock att vi kan vara lite självkritiska till vårt användande och uppmärksamma på hur vi mår av att ha detta smörgåsbord av frestelser bara några fingersvep bort.
– Man är så rädd för att missa något på Facebook eller sidorna man brukar kolla, och det tror jag gör en ohyggligt stressad ibland. Generellt är vi mer ”frånvarande närvarande” nu. Man kan ställa sig frågan om ens användande är av den omfattningen att jag, när jag varit med mitt barn, till stor del varit någon annanstans mentalt?
Hon tror att många skulle må bra av tydligare gränser för när mobilen ska användas eller inte. Till exempel att inte ha mobilen på under middagen utan istället se det som ett tillfälle att prata med varandra.
– Som förälder är man också en förebild för hur barnen kommer använda sin egen telefon i framtiden, säger Marie Carlsson.
Hon ser även fördelar med smartphone-användandet. Barnet kanske vinner mer tid med föräldern som inte måste sitta hemma och passa telefonen utan istället kan vara nåbar överallt.
– När man är med barn kan man ibland bli lite uttråkad. Att ha tillgång till telefonen kan göra föräldern stimulerad och för stunden en nöjdare och gladare förälder. Den ger en något att göra medan barnet leker för sig själv. Barn mår bra av att pyssla lite själva, vi måste inte vara med dem hela tiden. Dessutom är barn idag väldigt frimodiga, så jag tror faktiskt de protesterar om föräldern håller på för mycket med telefonen.

LOVISA: ”Telefonen ett sätt att få egentid”

Visst åker mobilen fram rätt ofta för Lovisa. Facebook, sms, mejl och sociala spel som Ruzzle är det som lockar henne mest – kanske blir det ett tjugotal sådana kollar varje dag. Telefonen har blivit hennes sätt att snika sig till lite vuxen egentid, till exempel när barnen leker på lekplatsen eller när de tar spårvagnen ner till stan.
– Det finns inte så mycket andrum längre med två barn. Helt uppslukad blir jag så klart inte, jag tycker att jag kan ta fram den så pass mycket att den inte förstör min fokus på att barnet inte ramlar eller försvinner, säger Lovisa.
Som förälder behöver man inte leka med sitt barn hela tiden. Barn mår bra och blir självständiga av att upptäcka saker på egen hand, anser Lovisa.
– Barnen behöver också göra sitt eget, mamma och pappa behöver inte alltid vara med.
Lovisa tycker inte att hennes mobilanvändande kommit i vägen för sina barn, vill de ha hennes uppmärksamhet lägger hon genast undan telefonen. Men visst märker hon att barnen blir sugna på att själva leka med mobilen när hon gör det.
– I somras sa dottern hela tiden ”spela, spela” när hon såg mig med mobilen. Vi begränsar ju barnens teknikanvändande men inte vårt eget. Fast det borde vi kanske göra ibland, skrattar Lovisa och påpekar hur smartphone-intåget lett till att alla vuxna brukar sitta med varsin mobil i handen och flippa medan de träffas.
Hon tror inte att hon kommer att ändra sitt smartphone-användande, och hon anser att även barn bör ta del av tekniken.
– Vi kan inte gömma oss från den nya tekniken, den är en del av våra liv nu. Som förälder måste man dessutom ha koll på det nya, för att ha kontroll på vad det är barnen sedan kommer att ta del av.

KARIN: ”Telefonen skapar onödig stress”

Att ständigt vara nåbar och uppkopplad. Den livsstilen har Karin tackat nej till. Dels känner hon att ju mer ny teknik hon tar in i sitt liv, desto större blir behovet att underhålla den. Dels tycker hon den verkar skapa onödig stress. Hon brukar inte sitta vid datorn när hon är ensam med dottern. Inte heller äger hon idag en smartphone. Men om det om några år skulle bli aktuellt med en sådan mobil, har hon reflekterat mycket över hur hon skulle använda den.
– Att prata med min dotter och samtidigt titta på något annat, det skulle kännas så splittrat. Jag har sett barn som pockar på uppmärksamhet från sina föräldrar, ”kolla här, mamma!”, men istället kollar föräldern på sin mobil. Jag kände från början att jag inte ville ha det så, att missa en massa saker hos mitt barn för att jag är fokuserad på något annat, säger Karin.
– Många föräldrar säger att de har så lite tid med barnen. Den tid man faktiskt har är väldigt dyrbar. Det låter kanske klyschigt men man får inte igen den tiden. Att barnet får uppmärksamhet tror jag man sen får tillbaka i en bra dialog med barnet.
Hon pekar på hur man som förälder vid flera tillfällen måste lägga sin uppmärksamhet på så många andra saker än barnet när man är tillsammans med det, som att få middagen på bordet. Tid som barnet får tillbringa lekande på egen hand utan en närvarande förälder.
– Att då lägga till ett tredje moment, surfa på telefonen, tror jag kan bli lite övermäktigt, säger Karin.
För henne handlar det också om vilken slags förebild hon vill vara för sin dotter.
– Håller vi på med mobilen vid middagsbordet eller myset i soffan, hur ska vi då kunna sätta gränser för henne när hon får en egen mobil?

© Lisa Gahnertz
Publicerad i Föräldrar och barn, 2012

Bild: ”Baby learns how to grab 2” av _-0-_ är licensierad under CC BY 2.0

Du kan inte längre kommentera.