Fokus på dåtiden

kamera

Loppisfynd, vintagekläder och drömmen om livet på landet. En nostalgisk längtan tillbaka genomsyrar samhället. Vi frågar oss varför den dominerar så just nu. Och träffar Linnéa, Gunnar och Clara – som alla på olika sätt gjort tillbakablickandet till en del av sin livsstil.

Mina vänner talar lyriskt om pärlspont och loppisfyndat 50-talsporslin. Vi fascineras av tv-serien Mad Mens läckra klädmode. Och i min egen tidigare så inbitna storstadssjäl har det plötsligt börjat gro ett frö av bondromantik. Jag vill odla mina egna grönsaker och traska i skogen. Men inte är väl denna vurm för allsköns retroting och lantlivet typisk för bara mig och min bekantskapskrets?

Materiellt sett har vi nog aldrig åtnjutit ett liknande välstånd än det vi har nu. Vi kan äta oss mätta varje dag, alltmedan teknik och medicin ständigt gör nya landvinningar. Ändå verkar samhället vara unisont drabbad av en längtan bort från det moderna. Trenden har pågått ett tag, för att nu fullständigt brisera.

Maten ska vara närodlad och utan bekämpningsmedel som vore det 1800-tal. Second hand-kläder har förflyttats från 90-talets lysrörsbelysta lokaler till prydliga butiker och kallas vintage. Burleskdrottningen Dita von Teese inspirerar en hel värld med sin propra femme fatale-look, medan det tyska rockbandet The Baseballs toppar listorna med Elvisosande coverlåtar. Samtidigt ropar glossiga magasin ut drömmen om livet på landet – det ska vara såpade golv, hemmagjord sylt i skafferiet och en inredning i shabby chic-stil: lite skavt, rustikt, romantiskt vitt.

Motreaktion mot det moderna samhället

Drömhem & Trädgård är ett magasin som tagit fasta på denna längtan efter det lantliga. Chefredaktören Ebba Svanholm har märkt att nostalgitrenden lockar alla – oavsett stil, ålder eller om man bor på landet eller i stan. Från dem som intar en politisk hållning och förespråkar en hållbar livsstil, till dem som längtar efter lantlivets alla attribut.

– Det är helt klart kopplat till att samhället i övrigt går fruktansvärt fort. Tempot är så högt att man behöver komma hem och vila i att saker är beständiga, säger Ebba Svanholm.

Hon tror att nostalgitrenden i hemmen uppstått som en reaktion mot det moderna samhället. Dels som en motvikt till konsumtionssamhällets saker som ständigt går sönder och måste bytas ut. Dels som ett utslag av det hetsiga flängandet vi upplever i vardagen.

Karin Johannisson, professor i Idé- och lärdomshistoria, är inne på samma spår. Och påpekar att vurmen för det förflutna är något som går i cykler.

– I vissa perioder definierar man det goda livet som att leva i det moderna, i staden, att vara en del av framstegen, vetenskapen, och teknikens puls. Men så kommer det tider då man tror att det goda livet ligger i det lantliga, i det naturliga, att avlägsna sig från civilisationen, säger Karin Johannisson.

Tillbakablickandet uppstår i tider när vi är utkastade i mycket nytt och omvälvande. Som idag med globaliseringen.

– Det har varit enorma förändringar vad gäller levnadsformer, arbetsorganisationer, den teknik vi omger oss med och hur vi ska vara som människor. Vi ska hela tiden koppla in oss mot nya människor och vara superflexibla, och det skapar behov av att ha en sfär i sitt liv som är stabil. Då är det allt från traditioner och landsbygd till familjens vikt som utgör trygga punkter, säger Karin Johannisson.

Folkhemsideal lockar

Blickar vi bakåt kan vi jämföra med tidigare perioder när det förflutna hyllats. Under nationalromantiken var vikingatidens ”äkta svenskhet” ideal. Romantikens hyllande av traditioner och det folkliga följde efter upplysningstidens radikala omvälvningar.

Idag är det framför allt folkhemmet vi sneglar mot, enligt Pernilla Jonsson som jobbar på trendanalysföretaget Kairos Future. Det var en tid präglad av stark framtidstro, och framstår för oss som både enklare och oskyldigare jämfört med dagens samhälle som kännetecknas av kommersialism och personlig jakt på framgång. Det pastellfärgade bulliga kylskåpet, stringhyllan och vintageklänningen blir mer än bara ett mode. De blir symboler för trygghet. Så blir också gamla värderingar belysta igen – som att vi vill äta ”äkta” mat.

– Man lyfter fram det man tycker var bra i det förflutna och som man saknar i nutiden. Men man bortser gärna från hela konfekten, som att svält var vanligt i det gamla bondesamhället, säger Pernilla Jonsson.

Vår samtid må präglas av enorma framsteg, men framtidstron är inte stor, påpekar hon.

– Under 80-talet kom mycket framtidstro med nyliberalismen och det fanns en stark tro på kapitalismen och vad den kunde ge oss. Nu är vi inne i en dipp när man börjat se kapitalismens negativa konsekvenser, till exempel miljöförstöring, finanskrisen, och så vidare, säger Pernilla Jonsson.

Allt medan längtan efter tider som flytt växer sig stark i västvärlden, pågår något helt annat i länder som Kina och Ryssland. Där tilltar nu framtidstron, sporrad av accelererande ekonomi.

– Kommer de att skapa en ny våg av framtidstro och optimism som kommer att sprida sig till västvärlden? Eller kommer vi sörja vår förlorade position som ekonomiska ledare? frågar sig Pernilla Jonsson.

Än har vi kanske alltså bara sett början av nostalgitrenden.

***

Clara – ser på nutiden med 20-talsögon

Som en oförklarlig förälskelse. Så beskriver Clara Gustavsson sin förtrollning av det glittriga 20-talet. En tidsepok som präglar hennes liv – både yrkesmässigt och privat.

– Det kändes som jag kom hem när jag hittade till 20-talet. Om jag trott på återfödelse så hade jag nästan trott att jag levt då, säger Clara.

Vi träffas i revykungen Ernst Rolfs gamla cabaretlokaler, Fenixpalatset i centrala Stockholm. Nu ett café i kyrklig regi, som dock skvallrar om ett dekadent förflutet med dess sirliga guldstuckaturer och kristallkronor. Clara smälter bra in här. Hon är som hämtad ur en gammal svensk film, en sådan man ser på SVT på eftermiddagen.

– Jag har drömt om att göra en föreställning här, berättar hon och gestikulerar mot scenen.

Just Ernst Rolfs fru, Tutta Rolf, är en stor förebild i hennes artisteri. När hon står på scen ikläder hon sig roller som beredskapsfru, gentleman, och framför allt berlinsk diva. Musiken hämtas från mellankrigstidens svensktoppshistoria; förutom Tutta Rolf sjunger hon Ulla Billquist och Zarah Leander. Hennes mål med föreställningarna är att ta publiken med på en resa tillbaka i tiden.

– Satiren genomströmmade revyscenen. Många såg det som ett politiskt ansvar att ta upp angelägna ämnen på scenen och få folk att reflektera. Det jag vill göra är en samtidsreflektion i en dåtidsromantisk inlindning.

Parallellt med artisteriet pågår också arbetet med filmhistoria i egna företaget. Hon arrangerar filmkvällar – stumfilmsvisningar med tillhörande livemusik – och håller föreläsningar om filmhistoria. Sedan bara några veckor tillbaka är hon hemkommen från en stumfilmsfestival i Italien. Hon hoppas själv kunna arrangera en sådan festival i Sverige inom några år. De gamla filmerna visar tydligt det glapp som Clara fascineras av.

– Kontrasten mellan det gamla och det moderna som växte fram var jättetydlig. Det fanns en tro och ett hopp om möjligheter, inte minst i den moderna kvinnans frigörelse.

Genom att vara så uttalat betagen av denna speciella tidsepok i det förflutna, har hon ofta fått frågan om hon hellre hade velat leva då. Svaret är ändå ett nej.

– Jag ser det som en lyx att kunna välja min egen verklighet. Hade jag varit tjej 1923 i Västerbotten där jag kommer ifrån, så hade jag varit gift med grannpojken och antagligen inte haft det så trevligt. Tack vare att jag lever nu kan jag efterhandskonstruera och ta de bästa bitarna, säger Clara.

Hennes besatthet har pågått i minst tio år. Clara tror inte att den kommer att mattas av. Däremot inser hon att hon rider på den pågående retrovågen med sitt artisteri. Hon kan tycka att lite av charmen med tillbakablickandet försvunnit sedan det blivit en trend och när ställen som Beyond Retro och stora kedjor slagit mynt av det. Ändå tror hon att det kan leda till något gott.

– Det finns en historielöshet i dag, det märktes med högervindarna i senaste valet. Jag hoppas att denna våg av retrokultur kommer resultera i en äkta insikt och inspiration från en tid när man hade mer framtidstro.

Linnéa – älskar gamla tiders kvalitet

Linnéa Sällström har passion för kläder. Inte vilka som helst – de ska ha en historia.

Sedan hon var barn har klädintresset alltid funnits där, mormor sydde, mamma stickade. Det var kanske de som fick henne att värdera hantverket bakom kläder lite extra, möjligheten att använda kläder som ett sätt att uttrycka sig själv med.

Det är en stil med inspiration från 60-talet och bakåt som hon nu landat i. Vägen dit har varit krokig. Tonåren innebar ett experimenterande med stilar. Hon har varit svartklädd goth och punkare med nitar, haft naturfärgade kläder och dreadslockigt hår.

Med tiden växte det fram en kärlek till äldre tiders kvalitetsplagg. En kärlek så stark att hon ett tag drev en egen butik med vintagemode för kvinnor. Retrotrenden må inspirera många, men att ta steget till att bära de autentiska plaggen är för stort för de flesta kvinnor att ta, tror Linnéa om varför butiken inte gick runt. För henne är det dock självklart att göra det.

– Jag gillar när saker och kläder har något slags historiskt sammanhang, och så har äldre saker ofta bättre kvalitet.

På sin egna blogg skriver hon om modeintresset. Det finns en nostalgisk gren i den stora bloggvärlden. Tjejer som bloggar om kafferep med sju sorters kakor, hur de går på lindy hop-danskvällar och inreder sina hem med retromöbler. Och som liksom Linnéa gillar att klä sig i 40-talsdoftande klänning, klackskor, strumpor med söm och strumpebandshållare, och till det måla eldröda läppar och fixa håret i raffinerade uppsättningar.

Det är en stil som sticker ut. Linnéa har ofta fått komplimanger av okända på stan, men det har också hänt att yngre gäng skrikit ”tant” efter henne. Och äldre kvinnor, som själva klädde sig likt Linnéa då de var unga, kan tycka att hon är lite konstig. De förstår inte varför hon vill klä sig, som de uppfattar det, så gammalmodigt.

– Vi är uppväxta med nytt hela tiden, jag tror det är en motreaktion mot det. Man vill ha saker som är mer på riktigt och är mer beständiga. Det som också lockar är att det är en värld annorlunda från hur det ser ut idag, att det skiljer sig från det som är mainstream, säger hon.

Det är just motsatsen till slit-och-släng, till allt nytt som ständigt skyfflas ut i butikerna, som Linnéa dras till. Hon skulle hellre se att man i större utsträckning tog tillvara på gamla saker, inte bara när det gäller kläder. Dessa tankar har vuxit sedan hon började läsa till bebyggelseantikvarie.

– Det finns många negativa följder av att allt ska vara nytt hela tiden. Inte bara miljöaspekten. Jag tror det bidrar till att folk känner att de inte har någon historia.

Bror Gunnar – gör ny musik med gamla rötter

Att skapa något nytt av det gamla. Det är vad musikern Bror Gunnar Jansson strävar efter. Inspirationen hämtas från gammal amerikansk blues.

Under alias Gugges enmanna uppträder Bror Gunnar. Ensam på scen med gitarren och ett sound långt borta från det nutida Sverige. Musik ”hämtad med tidsmaskin från söderns träskmarker”, skrev en musikkritiker i somras om hans demo.

Det är just amerikansk musik han inspireras av i det egna musikskapandet och uppträder med – blues från sydstaterna och dess vita motsvarighet bergsmusik, ”mountain music”, från Appalacherna.

Men Bror Gunnar har inte som syfte att det ska låta exakt som det gjorde förr.

– Det finns ingen anledning att försöka låta precis som de gjorde. Vi är alla barn av vår egen tid och har våra egna erfarenheter. Jag försöker blanda så att det blir en ny grej.

Det är lätt att luras att det är rockabilly han dras till. Attributen finns där; uppkavlade jeans med hängslen, håret i quiff. Kläderna bär han dock mest för att han tycker att de är snygga. Den musikaliska inspirationen går längre bakåt i tiden, från 1920- till -30-talet.

– Jag dras till historieberättandet i de musikstilarna. Många av de gamla låtarna handlar om personer från den tiden, det är som att läsa historia att ta del av dessa vardagsberättelser från förr. Fast man vet aldrig sanningshalten, och det är ganska gôtt, säger Bror Gunnar.

Uppvuxen i ett hem där jazz och blues alltid spelades var det ett naturligt steg för honom att börja utforska bluesens ursprung. Han fastnade så speciellt för legendariska Blind Lemon Jefferson och BF Shelton.

– I början gillade jag det mest för att det svängde och lät coolt. Sedan började jag intressera mig för texterna som ofta har förklädda budskap.

Vad för slags relevans den musiken har idag, kan han inte riktigt sätta fingret på. Han gillar hur det låter helt enkelt, fascineras av de fantasieggande historierna. Men visst har han funderat över varför tillbakablickandet genomsyrar samhället idag.

– Dels tror jag att det beror på att samhället är ganska mörkt nu, tufft och hårt på alla fronter, säger han.

– Men sen tror jag att det inom populärkulturen och musiken alltid funnits ett tillbakablickande. Man tittar på det gamla för att hitta det nya.

© Lisa Gahnertz
Publicerad i Göteborgs-Postens helgmagasin Två Dagar, 2010-10-30

Du kan inte längre kommentera.